Genom åren har jag haft skiftande yrkesroller.
Började som byggnadsritare på 1950-talet på Klemmings Arkitektkontor i Eskilstuna, där jag genom praktik invigdes i arkitekturens och byggnadskonstens alla möjligheter som på den tiden stod tillbuds.

Gjorde i mitten av 60-talet en avstickare till Eksjö där jag ritade prefabricerade
småhus.
Vid den här tiden utvecklades mitt konstintresse mera påtagligt.
Naturligt nog krestsade även detta kring byggnader, men gled alltmera över till vårt äldre byggnadsarv.
Jag fann en ro och stor tillfredsställelse genom att förmedla känslan och tragiken i vårt sätt att hantera de hus och miljöer som “vanliga” människor hade att leva och verka i.
Jag fascinerades av det sätt varpå man alltefter behov byggde, byggde till och byggde om.

Jag inbillar mej att hus har en själ som präglats av de människor som format och levt i dem.
Det var dessa känslor som jag med min konst ville och fortfarande vill förmedla till betraktaren.

Arbetade under ett par perioder på Strängnäs Museum och fick där en bra inblick i vår stadshistoria.

Inte minst var den stora fotosamlingen en källa till åtskilliga timmars studier.

Dessförinnan hade jag haft min första separata utställning på Museet, året var 1978.

När sedan vi alla drabbades av den ekonomiska nedgången kunde jag inte längre försörja mej på min konst enbart.
Jag utbildade mej i något som kallades för
“Datorn som konstnärligt redskap” och efter detta kunde jag så smått kombinera 3D-jobb
med konstutövandet.
Därifrån var steget inte långt till att väcka
nyfikenheten på datorns grafiska möjligheter.

Där befinner jag mej idag. Datagrafiken och digitala tryck är ett idag accepterat konstgrafiskt område.

Jag har alltid hävdat att det är slutresultatet
som är det viktiga - inte verktygen och vägen dit - även om det för mej är en skön känsla att behärska den nya tekniken.

Dessutom är det förbaskat roligt!